Telefonen i din ficka väger i dag några hundra gram. 1946 vägde maskinen man tänkte på när man sa "elektronisk dator" ungefär 30 ton och fyllde ett helt rum. Den hette ENIAC och omnämns som den första elektroniska datorn för allmänna ändamål.
Född som ett krigsprojekt
ENIAC konstruerades för den amerikanska arméns Ballistic Research Laboratory. Syftet var att beräkna artilleriets skjuttabeller, alltså långa räknescheman som visar var ett projektil landar beroende på vilken vinkel den avfyras i. När de här tabellerna räknades ut för hand kunde det ta veckor.
Maskinen konstruerades av John Mauchly och J. Presper Eckert vid University of Pennsylvanias Moore School of Electrical Engineering. ENIAC tillkännagavs för allmänheten på kvällen den 14 februari 1946 och invigdes officiellt dagen därpå, den 15 februari 1946. Därför kan du se båda datumen i källorna.
En jätte i siffror
Enligt Penn Engineerings uppgifter fyllde ENIAC ett rum på ungefär 9 x 15 meter (30 x 50 fot). De 40 panelerna bildade sett framifrån ett "U" som var ungefär 24 meter långt.
Inuti fanns ungefär 18 000 elektronrör, enligt Wikipedia cirka 6 000 reläer, 70 000 motstånd, 10 000 kondensatorer och ungefär 500 000 lödpunkter. Den drog ungefär 150 kilowatt el och hade egna kraftledningar. Vikten anges vanligen som "30 ton"; Wikipedia noterar att det rör sig om 30 korta ton, alltså ungefär 27 metriska ton.
Även farten var otrolig för sin tid. Den kunde utföra 5 000 enkla additioner eller subtraktioner per sekund. Enligt Penn klarade den en ballistisk beräkning som tog 12 timmar för hand på ungefär 30 sekunder. Det är en uppsnabbning på ungefär 1 440 gånger.
Elektronrören gjorde här det som dagens transistorer gör: de var brytare som slår av och på elektrisk ström. Men var och en blev varm som en glödlampa, tog plats och kunde gå sönder med tiden. ENIAC:s enorma storlek och höga energiförbrukning kom till stor del från summan av de här tusentals glasrören.
| ENIAC (1946) | I dag |
|---|---|
| Ungefär 30 ton | En telefon på några hundra gram |
| 40 paneler som fyllde ett rum | En enhet som ryms i handflatan |
| 18 000 elektronrör | Miljarder transistorer på ett enda chip |
| 5 000 additioner i sekunden | Miljarder operationer i sekunden |
| Ungefär 150 kW effekt | Ett batteri på några watt |
Sex kvinnliga programmerare
Den del av ENIAC som längst förbisågs var människorna som körde den. Maskinen hade inget tangentbord eller programmeringsspråk i dagens mening. Att programmera betydde att för hand koppla om kablar och brytare. För att lösa ett nytt problem måste maskinen i princip "kablas" från början.
Det första teamet som gjorde det här arbetet bestod av sex kvinnor: Kay McNulty, Jean Jennings (Bartik), Betty Snyder (Holberton), Marlyn Wescoff, Frances "Fran" Bilas och Ruth Lichterman. Penn minns dem i dag som "ENIAC Six" och räknar upp deras namn ett efter ett, med deras gifta efternamn. Även om namnen på dem som konstruerade maskinen alltid kommit först var det de här sex programmerarna som verkligen fick den att "tala".
Början på en epok
Enligt Wikipedia var de sex kvinnorna matematiskt utbildade, välutbildade matematiker som valts ut bland de "dator"-team (mänskliga räknare) som räknade ut skjuttabellerna med bordsräknare. Några programmeringsspråk fanns ännu inte; genom att studera ENIAC:s scheman och fysiska uppbyggnad räknade de själva ut hur brytare och kablar skulle användas. En del av de första stegen i dagens programvaruutveckling togs i det här rummet fullt av kablar.
Ett av ENIAC:s första riktiga program var inte skjuttabeller utan en genomförbarhetsstudie för ett termonukleärt vapen. Den tjänade armén i ungefär nio år och tillbringade en del av sitt liv på Aberdeen Proving Ground. 1955 lämnade den plats åt nyare maskiner som EDVAC och ORDVAC.
I ENIAC:s historia finns två datum, två konstruktörer och sex programmerare; men den verkliga hjälten är kanske själva idén. Den visade konkret att elektroniska kretsar kan räkna många gånger snabbare än människohänder. Nästa generations datorer gick mot att lagra programmet i minnet i stället för med kablar, och arbetet blev mycket mer flexibelt.
Den här jätten på 30 ton räknas i dag som en avlägsen förfader till varje dator vi använder. Övergången från rören som fyllde rummet till chippen som ryms i fickan tog bara några människoliv.
Tror du att någon som om 80 år tittar på våra datorer kommer att se dem som vi ser på ENIAC?